Resan skulle gå av mot barnhemmet i Ukmergé, Litauen, Måndagen den 17 Oktober. Så klockan 14.45 blev jag upphämtad i Sölvesborg av de två Lionsmedlemmarna som skulle göra mig sällskap, Carina och Anki. Sen så for det av mot hamnen i Karlshamn för att ta färjan till Klaipéda med Lionsbussen fullastad av kläder, cyklar och pengar skänkta av såväl Lions som LEO Sölvesborg.

Klockan 10.00 litauisk tid lägger vi till i Klaipéda. Nu väntas det en 3 timmars lång bilfärd igenom nästan hela landet för att komma till Ukmergé. Bilresan minns jag inte särskilt mycket av då jag somnade rätt snart. Men fram kom vi i alla fall. Kl. 13.00 anlände vi till barnhemmet och blev väl mottagna av personalen, som alltid.

Efter att ha installerat oss på våra rum så var det middag som följdes av en timmes vila. Dock inte för mig. Så medan de andra vilade efter den långa bilresan spelade jag monopol med barnen.

Mellan 14.00 och 14.30 så började vi lasta ur alla grejer som vi hade i bussen. Hjälp fick vi av alla som fanns på plats, både av personal och barn. Efter att allt tagits in så fick vi en rundtur på barnhemmet. Barnen bor i ”familjer” som består av mellan åtta och tolv barn och en ”lärare” som ska uppfostra barnen och se till att reglerna följs.

Efter detta så tillbringade jag lite mer tid med barnen innan det var dags att gå till sängs.

Dagen efter fick vi gå upp tidigt för att vi skulle gå på den stora marknaden i staden. Här skulle vi se om vi hittade något som behövdes på barnhemmet. Lite införskaffades här såsom strumpor, knivar och potatisskalare. Sedan åkte vi till en skola för barn som är förståndshandikappade. Här bor det 60st barn under veckorna som åker hem till sina familjer under helgerna och under sommaren. Denna skola är en, vad jag skulle kalla det för, idrottsskola, då barnen är med och tävlar i olika idrottsgrenar och har vunnit många priser.

Sen så åkte vi tillbaka till barnhemmet för att hämta två av barnen som skulle följa med oss och handla. Vi handlade upp 5000SEK på leksaker, hygienartiklar m.m. Sen tillbaka till barnhemmet för att lasta av allt och för att få lite mat i magen.

Efter maten så skulle vi på en bjudning tillsammans med några av personalen och den före detta Direktören på barnhemmet. Under bjudningen så delade Carina och Anki ut lite gåvor i flytande form till personalen och jag gav de 5000SEK som LEO Sölvesborg hade skänkt. Dessa pengarna går direkt till barnen som de själva får göra vad de vill med. Lite senare framåt 21.00 tiden så gick jag och tolken Valdas runt till alla barnen och delade ut godis och spel som vi hade köpt under dagen. Sen var det åter dags för lite sömn.

Torsdag – Dagen vi åker hem.

Efter frukosten som serverades kl.08.30 så fick jag skjuts till skolan i staden där barnhemsbarnen går för att få tillbringa ytterligare lite tid med barnen. Jag fick vara med på en lektion som börjades med bild och fortsatte med matematik. Sedan gick jag och ett av barnen tillbaka till barnhemmet för att äta innan vi skulle åka hem.

Kl. 14.00 lämnar vi Ukmergé med stor sorg i allas hjärtan. Men jag vet att jag kommer få träffa dem snart igen.

/Viktor Odegarden - nuvarande president

Efter riksmötet i Visby 2010 blev LEO Sölvesborg lovade fem minuter på scenen till riksmötet i Kalmar 2011.
Vår moderklubb har av denna anledning bekostat resan för sju LEO-medlemmar. Vi väntade i två dagar på våra fem minuter som vi förberett oss noggrant inför. Mötet drog över oerhört mycket på tiden och vi fortsatte att vänta istället för att åka hem då vi fortfarande trodde att vi skulle få vår utlovade tid i slutet av mötet. När det slutligen blev vår tur avbröts mötet och vi fick inte säga något. Istället blev vi upphämtade på scenen för att visas upp. Många av oss kände sig förödmjukade och blev väldigt upprörda.

Vi hade redan blivit flyttade i mötesprotokollet och gjorts om till en ”övrig punkt” vilket säger en del om hur viktiga vi är i föreningens ögon. Är det inte rent hyckleri att stå i en halv dag och prata om hur viktigt det är att låta ungdomen få komma till tals och sedan inte ens ge ungdomarna fem minuter att faktiskt tala?
Händelsen var en spegling av hur vi hade blivit bemötta av många Lions under de två dagarna. Alla var rörande överens om hur viktiga de unga var men många diskuterade hellre detta med våra medföljande vuxna än med oss.

Även om den här incidenten gjorde oss alla mycket arga och ledsna är det inte den värsta upplevelsen vi bär med oss från riksmötet. När vi efteråt, tillsammans med några hjälpsamma Lions begav oss till stadshotellet för att ge ordföranden och övriga en chans att förklara sig möttes vi av nonchalans. Vi fick höra att det minsann inte var så lätt att sitta i deras position och att det ”blev lite tight” istället för en ärlig ursäkt. När vi sedan säger att vi inte tycker att det är godtagbart vänder sig kvinnan vi pratar med om och påbörjar en lyckoönskning av sin kollega som om vi inte vore där längre. Senare får vi även sagt till oss att vi ”inte borde visa upp vår arga sida” då detta varken gagnar oss eller Lions. Tycker ni att vi hellre skulle ha viftat bort det och låtsats som ingenting? Det låter i mina öron som ett oerhört ineffektivt sätt att bemöta orättvisor.

Händelsen fick oss att förstå hur vi ses i många Lions ögon, som mindre värda. Våran åsikt räknas inte och dem har inte intresse av att ha med oss i föreningen. Det är just detta beteende som skrämmer iväg ungdomar. För även om dem går med i en LEO-klubb, vilken chans har de att påverka med så likgiltiga faddrar? Lions måste genast vakna upp och inse att de tänker fel. Om de inte börjar behandla oss bättre kommer vi inte finnas kvar när de behöver oss och då kommer föreningen att dö ut av sig självt.

 Slutligen vill vi ha sagt att detta inte gäller alla Lions. Vi har till exempel stort stöd från vår moderklubb. Även på riksmötet fanns många fantastiska människor som var intresserade av vår verksamhet och såg oss som kollegor. Men det är inte en utbredd synpunkt och vi har tröttnat på att agera utställningsdjur. Vi kräver ett bättre bemötande nästa år.