Tankar efter riksmötet
Efter riksmötet i Visby 2010 blev LEO Sölvesborg lovade fem minuter på scenen till riksmötet i Kalmar 2011.
Vår moderklubb har av denna anledning bekostat resan för sju LEO-medlemmar. Vi väntade i två dagar på våra fem minuter som vi förberett oss noggrant inför. Mötet drog över oerhört mycket på tiden och vi fortsatte att vänta istället för att åka hem då vi fortfarande trodde att vi skulle få vår utlovade tid i slutet av mötet. När det slutligen blev vår tur avbröts mötet och vi fick inte säga något. Istället blev vi upphämtade på scenen för att visas upp. Många av oss kände sig förödmjukade och blev väldigt upprörda.
Vi hade redan blivit flyttade i mötesprotokollet och gjorts om till en ”övrig punkt” vilket säger en del om hur viktiga vi är i föreningens ögon. Är det inte rent hyckleri att stå i en halv dag och prata om hur viktigt det är att låta ungdomen få komma till tals och sedan inte ens ge ungdomarna fem minuter att faktiskt tala?
Händelsen var en spegling av hur vi hade blivit bemötta av många Lions under de två dagarna. Alla var rörande överens om hur viktiga de unga var men många diskuterade hellre detta med våra medföljande vuxna än med oss.
Även om den här incidenten gjorde oss alla mycket arga och ledsna är det inte den värsta upplevelsen vi bär med oss från riksmötet. När vi efteråt, tillsammans med några hjälpsamma Lions begav oss till stadshotellet för att ge ordföranden och övriga en chans att förklara sig möttes vi av nonchalans. Vi fick höra att det minsann inte var så lätt att sitta i deras position och att det ”blev lite tight” istället för en ärlig ursäkt. När vi sedan säger att vi inte tycker att det är godtagbart vänder sig kvinnan vi pratar med om och påbörjar en lyckoönskning av sin kollega som om vi inte vore där längre. Senare får vi även sagt till oss att vi ”inte borde visa upp vår arga sida” då detta varken gagnar oss eller Lions. Tycker ni att vi hellre skulle ha viftat bort det och låtsats som ingenting? Det låter i mina öron som ett oerhört ineffektivt sätt att bemöta orättvisor.
Händelsen fick oss att förstå hur vi ses i många Lions ögon, som mindre värda. Våran åsikt räknas inte och dem har inte intresse av att ha med oss i föreningen. Det är just detta beteende som skrämmer iväg ungdomar. För även om dem går med i en LEO-klubb, vilken chans har de att påverka med så likgiltiga faddrar? Lions måste genast vakna upp och inse att de tänker fel. Om de inte börjar behandla oss bättre kommer vi inte finnas kvar när de behöver oss och då kommer föreningen att dö ut av sig självt.
Slutligen vill vi ha sagt att detta inte gäller alla Lions. Vi har till exempel stort stöd från vår moderklubb. Även på riksmötet fanns många fantastiska människor som var intresserade av vår verksamhet och såg oss som kollegor. Men det är inte en utbredd synpunkt och vi har tröttnat på att agera utställningsdjur. Vi kräver ett bättre bemötande nästa år.
Nationaldagen!
Priset delas ut av oss två gånger per år, nu på nationaldagen och under julmarknaden i slutet på november. Vi började med detta pris för ett år sedan, så detta blir det tredje att dela ut!
Nationaldagen!
Priset delas ut av oss två gånger per år, nu på nationaldagen och under julmarknaden i slutet på november. Vi började med detta pris för ett år sedan, så detta blir det tredje att dela ut!
Riksmöte!
Mer om detta när vi kommit hem igen!